Beijerskajen, Malmö. 11 juli 2011.
Kamrater!
Det är en stor ära för mig att få stä här idag som representant för Vänsterpartiet och tala på Amaltheamarschen – en marsch som uttrycker viljan att fortsätta organisera kampen för social förändring av samhället.
Både själva händelsen men också periodens omständigheter är möjligtvis kända för en äldre befolkning i Malmö som ur sitt eget minne kan plocka berättelser om Anton Nilsson en av ungsocialisterna som deltog i sprängningen, benådades från dödstraffet och deltog på den röda sidan i ryska inbördeskriget – men som också själva upplevt samma typ av omständigheter om än något senare med utbredd fattigdom, brutala arbetsköpare, hårda klasstrider, strejker, strejkbrytare och kampen för en ny ordning.
Men tyvärr är den okänd för en bredare allmänhet. Kanske är det inte ett problem? Kanske kan vi se denna marsch enbart som en kurios vandring bland historieintresserade med vänstersympatier?
För mig är det inte så. För mig är det ett problem. För mig är denna marsch någonting mer. För mig är det i grund och botten samma kamp nu som då. En kamp för bättre arbetsvillkor, en kamp för ett värdigare arbetsliv, en kamp för makten på arbetsplatsen och högre löner. I förlängningen en kamp för ett i grunden nytt samhälle baserat på helt andra principer än profitens och marknadens.
Vi lever i en tid där borgerligheten och det borgerliga maktövertagandet som skedde långt innan högeralliansens valseger 2006 långsamt kväver oss till döds. Jag menar inte enbart genom att totalt demolera alla våra mödosamt uppbyggda försäkringssystem, genom att sänka skatterna och dra undan finansieringen för välfärden eller genom att attackera arbetares rättigheter på arbetsmarknaden. Utan snarare genom den totala dominans över vad som är möjligt att säga och tänka om vår gemensamma framtid.
Även om skildring av klass genom arbetarlitteraturens uppsving synts något mer de sista åren så är arbetarklassen sorgligt frånvarande i vårt samhälle – i politiken, i media, i kulturen och i de ekonomiska diskussionerna men också i många arbetares liv. Inte så att arbetarklassen inte finns – tvärtom den existerar ju vare sig vi vill det eller inte i vårt kapitalistiska samhälle och det är ju den klass som skapar allt det värde som alla andra i detta samhälle lever av. Men vi får inte identifiera oss med den, vi får inte prata om den, vi får inte känna stolthet över att tillhöra den och vi får inte förstå dess styrka när den organiserar sig och kräver sina fundamentala rättigheter. Arbetarklassen får helt enkelt inte finnas eller erkännas.
Den enda klass man verkar kunna tala om är medelklassen – det är den allt kretsar kring och handlar om. Det är den man ska se upp till och vilja bli som. Det är den som sätter normen för vårt samhälle. Klassamhället ska vi inte tala om. Avskaffades inte det i och med att vi fick välfärdstaten och folkhemmet?
Kamrater!
Det borde inte vara svårt att se att de sociala omständigheterna som ledde fram till Amaltheasprängningen och det klassamhälle som skapade situationen lever kvar fortfarande idag. Inte på exakt samma sätt och inte med exakt samma fattigdom. Men med exakt samma aggressiva arbetsgivare och exakt samma sätt att pressa fram profiten – genom lägre löner, genom ett låglöneproletariat, genom taskiga villkor på arbetsmarknaden. Idag inte minst genom bemanningsföretagen som ställer arbetare mot arbetare och den rasistiska flyktingpolitik som tvingar tusentals papperslösa att arbeta för mellan 20-30 kr i timmen.
Klasskampen lever och frodas. Tyvärr är det inte den organiserade arbetarklassen som bedriver den – det är den organiserade överklassen och högern som dagligen bedriver klasskampen. I Sveriges riksdag genom sina beslut, bakom slutna dörrar i företagens bolagsstyrelser och genom den så kallade ”vetenskapen” nationalekonomi för att inte tala om alla de av näringslivet upprättade propagandaorganisationer som talar om för oss vad som är rätt och fel.
Kamrater!
Vi har valt att ta ställning. Vi har valt att på olika sätt organisera oss för den nödvändiga samhällsförändringen. Vi har gjort det för att vi känner samhällets orättvisor in på bara skinnet genom egna erfarenheter, genom familjens och arbetskamraters erfarenheter.
För oss är Amaltheahändelserna och de strider som ledde fram till den ingen historisk kuriositet. För oss handlar det om samma kamp nu som då. För oss handlar det om att fortsätta kämpa i våra bostadsområden, på våra arbetsplatser i vår egen vardag för bättre villkor men också för ett nytt samhälle som baserar sig på arbetarnas makt och människors behov före profiten.
Det är dags att vi återigen vänder på kuttingen – att vi återigen vågar prata om den högst reella arbetarklassen, vågar prata om och bedriva den högst reella klasskampen. Det är enbart genom att arbetarklassen börjar göra motstånd och organiserar sig som det som ser ut att vara oflyttbara berg kan komma i rörelse. Och det är enbart genom en organiserad arbetarklass som arbetarrörelsens organisationer kan få nytt liv och tillsammans bilda en relevant vänster som kan bryta sig ur borgerlighetens strupgrepp – och det brädskar!
Så låt oss lova varandra att inte bara prata om hur taskig denna värld är och drömma om en ny – utan fördubbla våra ansträngningar för att stärka klassolidariteten. Fördubbla våra ansträngningar för att bekämpa arbetsköparna. Fördubbla våra ansträngningar för att möjliggöra det som idag görs omöjligt – för ett socialistiskt samhälle.
Tack
Daniel Sestrajcic
daniel.sestrajcic@vansterpartiet.se
(Red.anmn: Dåvarande) Kommunalråd med ansvar för kultur och antidiskriminering.